Whip it.
Så heter debutregissören Drew Barrymores film som handlar om hitta sig själv och att växa upp som en tonåring i en liten småstad i USA.
Bliss Cavendar (spelad av Ellen Page från bla Juno) är en 17-årig tjej i Bodeen, Texas som slungas mellan moderns (Marcia Gay Harden) drömmar och förhoppningar om att bli en regerande skönhetsdrottning, pappans flykt från hemmets verklighet till fotbollstittande framför tv:n och Bliss eget uttråkade växlande mellan skola och servitrisjobb.
En dag när Bliss är i Austin (Texas) för att shoppa, råkar hon komma över ett flygblad. Inte vilket flygblad som helst. Det är ett flygblad som förändrar hela hennes framtid.
På flygbladet informeras det om uttagningar till en (ovanlig) rullskridskotävling. Bliss är inte van att åka på hjul men hon äger ett par gamla "Barbie-rullskridskor" och ser dessutom sin chans att kunna undgå att fastna i sitt lilla marsvinshjul och moderns ständigt projicerade drömmar om titeln som skönhetsdrottning.
Bliss berättar inte för sina föräldrar om sina planer, hon väljer att ljuga för dem.
All träning på Barbie-hjulen hjälper och Bliss kommer vidare i uttagningen och hamnar därav i ett lag, ett lag som består av mycket färglada och tuffa lagspelare. Bliss får namnet "Babe Ruthless" och visar sig vara en snabb tillgång i laget.
Bliss, från att ha varit en misslyckad skönhetsdrottning förvandlas snabbt till en hjältinna-på hjul!
Allt är inte så bra som det låter. Bliss förälskar sig och kärleken mellan Bliss och den skönsjungande Indie-rockaren Oliver (Landon Pigg) är otroligt charmig men Bliss får blåmärken på skridskoplan såväl som i kärleken.
Samtidigt får hon problem med föräldrarna då de upptäcker att Bliss har ljugit och håller istället på med den farliga sporten (mycket fysisk kontakt) samt försöker slita sig mer och mer från skönhetstävlingar. Bliss mamma kan inte acceptera det här. Bliss mamma (som själv är en hårt arbetande kvinna) anser att kvinnor såsom Bliss lagkamrater, som har tatueringar överallt på kroppen och åker rullskridskor aldrig kommer att få något jobb och inga makar heller för den delen. Bliss strävar efter sin egen frihet, hon vill inte leva efter moderns 50-tals ideal och hon behöver få växa upp på sitt eget sätt.
Filmen är full med klichéer och även här är det så att allting slutar gott och vi vet redan innan att allting kommer att lösa sig. Så blir det också. Bliss pappa får syn på dotterns insatser i sporten och blir imponerad, han får dit sin fru och slutligen löser det sig för Bliss.
Det här är en film som har mycket. Här finns kärlek, humor, rå girlpower, konflikter (mellan föräldrar, samhällssyn, pojkvän, bästa vän), relationer (moder-dotter relationen som visas starkast här men också fader-dotter relationen), tonårsdröm, längtan, tonårsrevolt, smalltown-syndrom, kvävande kärlek, om att hitta sig själv och att följa sitt hjärta.
Dramat finns här, kärleken och smärtan finns här och upproret finns här.
På min minussida finns då det förutsägbara slutet, att vi redan vet att det kommer att bli bra. det ordnar sig för vår hjältinna. För att inte nämna de klichéer som finns.
Samtidigt som att budskapet till unga tjejer är rättfram. Att tjejer också kan göra precis det killar gör och har gjort i teverutan tidigare.
Det är lika häftigt att utöva rugby på hjul och jämföra blåmärken för att se vems som är störst för tjejerna här. Men också att följa sina drömmar och våga stå upp för sig själv och den man är. Filmen söker visa att man inte bara behöver "nöja sig" med livet alla gånger, man kan sträva efter mer.
Som många andra liknande filmer är det lätt att blanda in sådana här budskap med sporttema, däremot har jag aldrig sett en liknande sport som denna. Trots att det kan bli lite töntigt ibland är det småkul och färgerna sprakar så det kan bli en fröjd för ögat trots allt.
Jag kan inte lämna det här utan att ha nämnt den fantastiska kärleksscenen under vatten mellan Bliss och Oliver (dock så typiskt att det man i USA verkar kunna bryta sig in i vilken simhall som helst enligt filmerna). Den här scenen är ett måste att se, den är helt fantastisk och charmig och musiken ("Put your arms around me" med Jens Lekman passar utmärkt in i bakgrunden).
På tal om musik så verkar svensk musik ha banat ut mer och mer internationellt i filmer. De exempel jag tänker på så här på rak arm är till exempel Lykke Lis fantastiska "possibility" i New Moon och Lisa Ekdahls "Vem vet" i Veronica bestämmer sig för att dö.
För den publik som gillar Whip it måste också se "Nick och Norahs oändliga spellista" (Nick and Norahs Infinite Playlist) som handlar om två ungdomar i New York. Det är en charmig, rolig och smått skruvad film om hur det är att vara ung och oförutsägbar. Hela handlingen utspelar sig på en enda natt och filmen är baserad på boken (med samma titel) av Rachel Cohn och David Levithan.
Det finns till och med en hel site baserad på den här filmen och den är värd att spana in, speciellt om man vill kolla in
Nick och Norah världen eller musiken!
Whip It är baserad på den semi självbiografiska boken "Derby Girl" av Shauna Cross (som även skrivit manuset).
I rollerna ser vi bl a:
Drew Barrymore som Smashley Simpson (Drew Barrymore står även för regin), Ellen Page som Bliss Cavendar/ Babe Ruthless, Juliette Lewis som Iron Maven, Eve som Rosa Sparks, Kristen Wiig som Maggie Mayhem och Zoe Bell som Bloody Holly (Bell har varit stuntkvinna för Uma Thurman i Kill Bill) med flera.
