Regissören Amir Chamdin har gjort det igen. Efter hiphopgruppen Infinite Mass och filmen Om Gud vill har han nu regisserat Cornelis, en av vår tids största musiklegender och en känd trubadur.
Filmen Cornelis är dock inte alltid så skönmålad, det är snarare så att vi får lära känna Cornelis Vreeswjik under ytan, under ytan av alla visor, samhällskritik och fräckisar. Hans-Erik Dyvik Husby, från det norska rockbandet Turbonegro är som Cornelis dubbelgångare. Det går inte att tänka sig att filmen kunde ha blivit så stark utan hans starka rolltolkning och personlighet.
Dyvik Husby framför Cornelis osäkerhet, dåliga självförtroende och oberäknelighet helt brilliant.
Känslan av Stockholm under 60- till och med 80-talet är i varje element så fantastisk autentisk och det känns verkligen som att filmteamet har ansträngt sig för att få fram den känslan. Men det är absolut inte överdrivet, det är uppskattande.
Det som lyfter upp filmen som högst, förutom de otroliga skådespelarna är Cornelis musik. Varje scen griper tag i åskådaren genom Cornelis briljanta toner och om inte annat så är filmen verkligen en hyllning till Cornelis musik och talang. Visst är det ärligt och utelämnande men det är också kärleksfullt och hjärtknipande.
Vi får träffa Cornelis som liten och vi får lära känna vad som gör att han blir oberäknelig, alkoholberoende, otrogen familjefar och varför han åker in i finkan. Vad jag saknar är lite mer bakgrund om Cornelis bakgrund men det är något man får forska i och läsa om själv för det framgår inte alltför tydligt i filmen.
Det är lätt att filmer blir som ett collage när man ska porträttera en persons biografi på vita duken.
Det hindrar dock inte Chamdin att försöka berätta för oss vem Cornelis var. Man slungas direkt in i Cornelis kärleksliv genom första scenen och vi får träffa karaktärer som Fred Åkerström (David Dencik) och Bim Warne (Helena af Sandeberg). Dessutom är sonen Jack Vreeswijk filmens kompsitör.
Det är svårt att inte bli rörd av Cornelis.
Jag tycker att det är synd att det inte har gjorts en film om Cornelis Vreeswijks liv och musik förrän 23 år efter hans död. Däremot är den här filmen så otroligt stark, gripande, bärande och etsar sig fast i minnet länge så jag väljer att säga: bättre sent än aldrig.
