onsdag 27 maj 2009

Tungt

Idag när jag var på jobbet, Gottsundabiblioteket i Gottsunda centrum som ligger i Uppsala, träffade jag helt plötsligt på ett bekant ansikte.
En gammal lärare från högstadiet!! En av de gulligaste lärarna jag har haft genom min skolgång.

Det konstiga var att hon berättade om en gammal klasskamrat till mig. Det visade sig att fyra av hans familjemedlemmar gått bort i tsunamin, hans föräldrar, en lillasyster och en bror. Nu var han kvar tillsammans med sina två bröder.

Det absurda är att när vi gick i samma klass i högstadiet hatade jag honom så otroligt mycket.
Jag vet att "hat" är ett starkt ord och det är sällan jag använder det, men han var så odräglig mot mig och jag hamnade oftast i bråk med honom.

En gång försökte han strypa mig nere i i skolans källare (det var vårat skolbibliotek egentligen). Han var fullt seriös och det var känt faktum att han var en våldsam kille. Han ville inte sluta förrän hans kompis ryckte bort honom från mig. Han skrek åt mig att jag var ful liten invandrare och att Sverige inte hade plats för fula skitiga invandrare.

En gång slog jag honom så hårt att han blödde från munnen, men jag ville visa att jag inte var så jävla liten trots allt.
Jag vet att han hade problem, han kom alltid (varje dag) till skolan med leriga, trasiga jeans och blå t-shirt- Han luktade illa och hade alltid smutsigt hår och för jävliga tänder. Han såg ut som att han oftast hade hamnat i bråk innan skolan och förmodligen efter.

Nu så här efteråt, efter att ha hört vad som hänt med hans familj kan jag inte sluta tänka på att allt mitt hat har övergått till sympati. För bara en vecka sen, då jag trodde jag såg honom med en barnvagn inne på MAX, blängde jag på honom med ilska och vrede i mitt hjärta men tänkte ändå på att jag tyckte han var patetisk och hoppades att han faktiskt hade ändrats som person, till en bättre människa än den han någonsin varit.

Idag, kände jag inget hat överhuvudtaget. För en sekund tänkte jag: är detta karma? What goes around comes around?
Men hur kan man tänka så?? Jag såg honom framför mig, inte som den person jag alltid sett honom, utan som en människa som upplevt den värsta tragedin i sitt liv och jag ville bara träffa honom och säga något.
Något, inte något som du förtjänade det här och inte något som jag ogillar dig fortfarande...nej nej!! Utan något som visar hur jag känner oavsett vad jag har känt innan.
Något som; jag beklagar verkligen VERKLIGEN och jag kan inte säga hur mycket jag beklagar det!!
Var det jag som önskade det här?? Var det jag som orsakat tragedin för att jag önskade honom ont?
Ingen människa förtjänar det som han och hans bröder har fått gå igenom.

Det var en sjuk grej, det som hände idag. Det kändes som ett slag i ansiktet, även om det hände för några år sedan, så kändes det närmare för mig just idag.
Jag kom inte fram till mycket, hur mycket jag än tänkte på det idag men jag hoppades och hoppas bara att han inte har det så svårt...
Jag vill inte önska någon människa ont och jag vill inte önska någon en sån här smärta och sån tragedi.
Om vi människor är goda jämt, kan vi då undgå dåliga händelser? Har de verkligen ett samband eller är det bara vi själva som tror det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar