Soraya M.
Även kallad "The Stoning of Soraya M".
Så mycket kan jag säga samtidigt som jag suckar högt. Inte en lättjans suck, utan en suck som tynger mig.
Har du inte redan sett den här filmen, se den nu på en gång! Men jag varnar skarpt, det är inte en film för känsliga tittare.
Samtidigt som jag varnar för den så måste jag ändå få medge att det är en verklighet. Du kanske inte gillar det du ser. Du kanske inte vill sitta och lida i två timmar. Du kanske har haft en ganska bra dag och du vill väl inte förstöra det genom att se något sånt här? Du kanske inte förstår att det här är och har varit en annan människas verklighet. Du kanske kan skänka två timmar av ditt liv för att få en inblick i en sådan grym verklighet. För att förstå. För att kunna förhindra. För att vakna och inse.
Jo, jag vill också blunda. Jag ville också kunna blunda för den här verkligheten om det är en sådan verklighet som finns i vår värld och i vår mänskliga natur. Ändå tittade jag inte bort en enda gång.
Jag var chockerad, förstummad, äcklad, pissed off, förbannad, arg, ledsen och mitt hjärta ville bara brista.
Hur kan människor göra något sådant? Hur kan vi göra något sånt mot varandra??
Soraya M är en verklighetsbaserad film som utspelar sig i en liten by vid namn Kupayeh i Iran år 1986 och handlar om en oskyldigt dömd kvinna som stenas till döds av männen i byn. En fransk-iransk journalist Freidoune Sahebjam hamnar i byn av en slump när hans bil slutar fungera. Under tiden han väntar på att få bilen lagad hos byns mekaniker, blir han kontaktad av en kvinna (spelad av Shohreh Aghdashloo) som ser sin chans att berätta sanningen om en händelse i byn. Hon drar med sig journalisten hem till sig för att berätta byns stora hemlighet. Här drar filmens huvudhandling igång.
Soraya är en ung och olyckligt gift med en sadistisk man som bara vill bli av med henne för att själv kunna gifta om sig med en 14-årig flicka. När Soraya börjar arbeta som hushållerska hos en änkling i byn, hittar Sorayas man en anledning till att falskt anklaga henne för att vara otrogen med änklingen. Sorayas man driver på de andra männen och de religiösa ledarna i byn och så småningom (väldigt snabbt) döms hon till döden genom stening.
Steningen går till på så sätt att hon grävs ner upp till midjan i en grop i marken och man binder fast hennes händer. Av dessa sadistiska och omänskliga steningar som jag har fått se på nyheter och dylikt, trodde jag att man satte en säck över personens huvud men här i filmen gjorde de inte det så Soraya såg precis varenda sten som for mot henne.
Grymt.
Jag drar återigen en suck. En suck av uppgivenhet faktiskt.
Även Sorayas söner (som drivs på av pappan), Sorayas pappa och Sorayas man kastar stenar. Mer än gärna.
Hela tiden tänker jag:" det är så j*vla lätt att säga neej jag vägrar, så här gör man inte, STOPP" men det är ingen som sätter stopp för det (förutom Sorayas moster men kom igen, EN enda person???) vad har hänt med mänskligheten, vad är det vi gör mot varandra egentligen??
Jag har aldrig hört så många i en biosalong gråta så mycket, så högt.
Det fanns nog inte en enda person som hade torra ögon under de två timmarna. Och säkert inte långt efteråt heller.
Vi fick inte vittna om en hur en person mördades. Hela scenen var väldigt bildlig och grafisk. Vi fick se hela tortyren, varenda sten, varenda droppe av blod och höra vartenda andetag som blev lägre och lägre.
Jag är så förbannad! Jag är inte bara förbannad på den här filmen utan jag är också upprörd över allt våld som vi utsätter varandra för!
Man förvandlas inte bara till en extrem feminist efter den här filmen, man förvandlas också till en anti-människa.
Filmens slut inger lite hopp då man får se att journalisten, trots hinder och trösklar, kommer iväg från byn med sanningen om Soraya. Sorayas moster har lyckats, hon har kunnat berätta sanningen om Soraya och byn för hela världen, vilket var hennes löfte till Soraya.
I verkligheten har journalisten Freidoune Sahebjam alltså skrivit romanen "The Stoning of Soraya M.:A True Story" och den publicerades 1994 och kom att bli en storsäljande bok.
I och med den grymma tortyrscenen och med Jim Caviezel i rollen som journalisten, kunde man dra en liten parallell till filmen "Passion of the Christ" i vilken Jim Caviezel hade rollen som Jesus och som också involverade en lång tortyrscen.
Samtidigt så maskeras inte verkligheten bakom en sån här brutal företeelse. Vi får verkligen se allt som det faktiskt är.
Shohreh Aghdashloo (som också har spelat i "Ett hus av sand och dimma" vilket också är väldigt bra film om människors fördomar gentemot varandra) var helt fantastisk i rollen som Sorayas faster och hennes röst var djup och mäktig vilket gav filmens berättarröst och handling en viss stämning.
Själva filmen som har regisserats av Cyrus Nowrasteh är väldigt bra gjord och det finns en hel del otroliga scener som filmiskt sett är djupa, tänkvärda och otroligt vackra.
Det är svårt att se den här filmen men det är också väldigt svårt att låta bli.
Trailers från filmen:
The New York Times
Youtube
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar